När jag kliver av bussen, spottas ut ur det lilla och ut i det stora svarta.

Natten är sen, jag ser stjärnorna och känner den kalla vinden

blåsa genom okända rum i min själ, då springer jag allt vad benen håller.

Hemåt mot det lilla ljusa, mot min falska trygghet.

Bestående av ett par tunna väggar och några elledningar.

Glömmer genast evigheten utanför.

Du känner inte mig, känner inte mina lögner, min desperata längtan efter tid.

Du känner inte mitt inåtvända hat.

Jag har piskat min själ tills den lovade att aldrig visa sig naken.

Men du kan kanske få lära känna mig om du tejpar över dina ögon.

Lovar att inte titta när jag klär av mig